Flickorna på Englandsbåten – Lone Theils – Recension.

Berättelsen

Det här är en trevlig liten berättelse som egentligen är väldigt tragisk. Några flickor är på resa till England och försvinner spårlöst. Många år senare köper journalisten Nora Sand en gammal resväska hos en antikhandlare. I den väskan finns en bild av flickorna, och sedan är berättelsen i gång. Nora arbetar på den danska tidskriften Globalt. Hennes efterforskningar leder henne givetvis till Danmark och tillbaka till England. Och för att göra det lite mera dramatiskt kommer det med en mystisk seriemördare, som sitter på livstid i England. Men han…

Mina tankar

Jag tycker det är alldeles för många osannolika händelser för att berättelsen ska vara trovärdig. Visst kan två småflickor försvinna på en färja. Anledningarna kan vara riktigt många. Men att en nyfiken journalist, helt på måfå hoppar in i en antikaffär, köper en resväska och hittar en bild av den försvunna, det händer inte varje dag, kan jag påstå utan att överdriva. Det är en hel del andra små saker som inträffar och som drabbar Nora, där sannolikheten för att det ska inträffa i allmänhet är ganska liten, och att det ska inträffa för Nora är ganska osannolik. Men Tage Danielsson fick det ju att vara osannolika att kärnkraftsolyckan i Harrisburg inträffade, eller var det sannolikt. Jag tycker berättelsen i denna bok är svag.

Författarinnan

Lone Thiles är en ny dansk författare som jobbade som journalist. Ja men det är klart att huvudpersonen då ska vara journalist. Det tyder på trovärdighet. Sedan måste jag säga att Lone skriver väldigt bra, medryckande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken, och det är ett tecken på att jag gillar sättet hon skriver på. Numera har Lone slutat som journalist och jobbar enbart med sitt författarskap. Ja men det är ju alldeles utmärkt för min del. Nora Sand kommer att vara huvudperson och jag vill följa henne. I Danmark har del två, “Den blå digters kone”, kommit ut. När den kommer i Sverige vet jag inte. I vart fall inte under våren, då borde den varit med i SVB:s katalog över vårens utgivning. Så var den icke.

Jag tycker du ska köpa boken och läsa den med lite förbundna ögon, så att du inte retar dig alldeles för mycket på trovärdigheten. Njut i stället av Lones sätt att skriva, det piggar upp.

Flickorna på Englandsbåten

Flickorna på Englandsbåten

Status 12 – Martin Melin – Recension

Recension ac Status 12

Så har jag äntligen plockat fram Martin Melins debut. Den har legat i högen av olästa böcker ganska länge. Av någon anledning har jag inte tagit mig för den. men nu är den framme och läst. Martin Melin är Polis och det genomsyrar denna roman, eller ska jag kalla det deckare. Berättelsen torde vara ganska välkänd vid det här laget, boken kom ut i augusti 2013. Det handlar om den nyutexaminerade Thomas och hans första uppdrag inom polisen. Det spetsas till lite genom att Thomas sambo Maria blir vittne till ett rån. En av rånarna känner hon igen. Så byggs det på, några händelser ur polislivet varvas med Marias vittnesmål.

Mina åsikter

Jag tycker det här blir en väldigt trevlig bok. Martin Melin skriver väl och medryckande. Jag gillar berättelsen och huvudpersonerna. Jag kan ju ana mig till författarens egna upplevelser, dock kanske tillrättalagda en del för att passa in i berättelsen. Låt vara, detta är ingen faktabok, den ska underhålla mig. Boken uppfyller sitt syfte. Jag hade några timmars god läsning och det är jag övertygad om att även du kan få om du skaffar denna bok. jag missade vad titeln, Status 12, stod för. jag har mina aningar om att det är någon intern poliskod, men se icke något som jag listade ut själv, eller som förklarades i boken. Eller så har jag missat det. Har du förklaringen, återkom.

Martin Melin har gett ut fortsättningen, Brott kan ej styrkas. Den är jag övertygad kommer på mitt läsbord inom kort. Jag kommer säkerligen att läsa den, och förhoppningsvis med samma intresse som denna bok. Status 12 är hans debut, och det bordar gott. Jag ser med nöje fram mot kommande underhållning. Martin Melin har talang, även för detta. Inte bara att vara Polis och bli Robinsonvinnare, det finns en hel del annat i denna man.

Status 12 - Martin Melin

Status 12 – Martin Melin

De kallade mig Gud – Stefan Schwarz

De kallade mig Gud handlar om Stefan Schwarz fotbollsliv och lite, med betoning på lite dramatik, som är mycket dramatisk när den inträffar.

Stefan Schwarz,

den lojale fotbollsspelaren som av Expressens Mats Olsson utnämndes till Gud har ju tillbringat mycket tid på fotbollsplanen. men han har givetvis ett liv vid sidan om, och det var bland annat sådant som jag var väldigt nyfiken på när jag fick upp ögonen på denna bok. Men tyvärr, det mesta handlar om hans matcher och hur briljanta hans tränare och kamrater varit. Jag får egentligen ingen känsla av vad Stefan är för person, han ”avslöjar” egentligen inte så mycket. OK, är man fullständig fotbollsentusiast, så är det intressant att veta Stefans tankar i en del landskamper, framförallt om VM i USA 1994. För oss som inte riktigt har den entusiasmen, så känns det inte riktigt lika relevant, ja i vart fall inte under så stor del av boken som det nu handlar om.

Jag gillar Stefan Schwarz,

om detta råder det inget som helst tvivel. Jag mer eller mindre sträckläste boken, bara det ger ett bra betyg. Men det var ändå som att något fattades. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag får ju reda på hans tankar kring en del matcher och även hur karriären började. Och en hel del annat. Men det kretsar mestadels om den där bollen och alla hans tränare och andra. Något mera bör ha hänt i hans liv, något som jag är nyfiken på att läsa om. En dramatisk händelse fick jag läsa om, den där hans familj blir rånade i sitt egna hem. Kusligt måste jag säga. Det stannar därvid. Jag skulle vilja ha haft lite mera personliga händelser, sådant som är okänt för min del. Missuppfatta nu inte, jag vill absolut inte att vare sig han eller hans familj ska bli utsatta för överfall, men det borde finns lite andra små saker som kan komma fram i dagens ljus.

Sammanlagt

Ja, jag hade förväntat mig mera. Gillar du fotboll, då har du e högtidsstund. Är du som jag, lite halvintresserad, ja då väntar du säkert på en fortsättning, där Stefan berättar om sitt liv utanför planen, den om människan Stefan Schwarz.

Stefan Schwarz - De kallade mig Gud - Lava Förlag

Stefan Schwarz – De kallade mig Gud – Lava Förlag

Recension – Nödrop – Lottie Knutson – Albert Bonniers förlag

Äntligen har jag läst denna bok

Nu har jag, efter mycket om och men läst denna bok av Lottie Knutson. För min del blev det en avbruten läsning. Boken börjar som förväntat, en beskrivning om hennes tankar de där dagarna när katastrofen i Asien var ett faktum och hon stod själv i skottgluggen för alla journalister och för all del, hela svenska befolkningen. Då de som skulle tagit sitt ansvar, sevnska regeringen lyste med sin frånvaro. Detta skötte Lottie galant. Rak och tydlig ställde hon upp och förklarade. I boken börjar det på samma sätt. men det kommer inte vidare. OK, jag läste inte hela boken, kanske halva. Sedan tröttnade jag eftersom det ältades samma sak hela tiden, dock ur olika vinklar.

Lägg den åt sidan, och ta fram i när det inte finns något annat

Jag har nu lagt denna bok åt sidan. om jag tar fram den igen, eller ej, ja det får framtiden utvisa. Just nu kommer den att få ligga ett bra tag. Det kan bli så att den åker med på någon semester, och att jag läser den färdigt när mina andra böcker är slut. Så gjorde jag med Göran Häggs bok ”Den svenska litteraturhistorien”. Och den överraskade ganska ordentligt. Kan Lotties bok göra samma sak? ja, jag är nästan beredd att redan nu åka på semester för att undersöka saken.

Slutligen

Ja, jag kan inte säga annat än att jag gillar hur den är skriven. texten flyter på bra. men det är innehållet som jag känner blir ganska tomt, och jag tappar intresset. Det blir helt enkelt lite väl tunt, jag trånar efter mer innehåll. Jag hoppas Lottie skriver på en ny bok, och att den får mera av förväntat innehåll. Vad den ska handla om, ja det tipset kan jag icke ge. Nu har det viktiga avhandlats, så då sjunker förväntningarna, och hon kan då gärna få överraska med i princip vad som helst.

Recension Millenium – Det som inte dödar oss – David Lagercrantz – Norstedts

Ja, så har jag då äntligen läst, och gjort en recension av, denna upphaussade bok. Jag hade den med på resan i september. Men boken blev liggandes, den kändes alldeles för het för att ens ta i den. Överallt där jag tittade, så fanns det en bild, en text, en åsikt, en…ja vad det nu var. Så jag bestämde mig för att avvakta. Jag ville ha en egen åsikt, och helst inte vara påverkad av någon annan. Det sista kan jag säga att jag misslyckades med.

Du känner säkert till bakgrunden. Stieg Larsson skriver trilogin och Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist. Stieg träffar förläggaren Eva Gerdin, och de bestämmer sig för att ge ut de tre böckerna. Tyvärr så avlider Stieg strax efter, och innan utgivningen. Det blir en succé med drygt 80 miljoner sålda böcker. I slutet av den tredje boken, luftslottet som sprängdes, finns en hel del små cliffhangers, som får tankarna på en uppföljare. Men Stieg gick ur tiden och på Norstedts har det säkerligen funderats en del.
På svd.se skriver Lina Kalmteg hur det nu gick till när den nya boken skapades. David Lagercrantz ansägs kvalificerad för att driva detta projekt vidare. Det här skedde under 2013. Man bestämde att gå hela vägen och den 27 augusti 2015 släpptes boken i 25 länder, samtidigt. Ett unikum för svenska böcker. Det krävdes en succé för att alla skulle vara glada och nöjda. Jag har inga försäljningssiffror, men jag kan väl ana att det är succé. Jag ser ännu boken skyltas i både bokhandeln och på ICA Maxi. Det är ett bra tecken på att den ännu säljer bra.

Så hur var den nu då att läsa?
Jag kan direkt konstatera att David Lagerkrantz har gjort sin läxa. Han har läst på de böcker som Stieg har skrivit och han har annamit stilen ganska väl. Både Lisbeth och Mikael finns kvar, båda med samma passion och inlevelse. Sedan måste man nog läsa en del om Davids biografi för att förstå primtalens betydelse. Författaren har tidigare skrivit en bok om Alan Turing, som bland annat var matematiker och kryptoanalytiker.
Berättelsen hamnar mycket i Steigs spår. Det tillkommer en syster, som nämns av Stieg i hans sista bok. Denna syster visar sig ha lite agg till Lisbeth, något som skapar intriger i berättelsen. Ett ytterligare datasnille anländer, Frans Balder, samt dennes son, August.

Berättelsen rullar på. David är skicklig författare, han hetsar tempot där det krävs lite spänning, och det är lugnare i de lugna partierna. Jag tycker att det är alldeles för mycket avancerade primtal, för att det ska bli behaglig läsning rätt igenom.
Avslutningsvis så planteras det åtskilliga små cliffhangers i boken, som gör att fortsättning följer. Och varför skulle man inte göra det. Jag har för mig jag läste att boken kommit ut i 47 länder nu. Sitter man på en sådan guldklimp, ja då får man smida medans järnet är varmt. Jag kan nu lugnt lägga ifrån mig denna bok, och invänta nästa. Jag kan garantera att den snart kommer. Frågan är då mer, hur ska Norstedts kunna övertrumfa denna utgåva?

Millennium - Det som inte dödar oss

Millennium – Det som inte dödar oss

Recension – Snöleoparden – Mikael Köhler Larsson

På baksidan läser jag: ”Försommar o Norrtälje 1974. Vid en ensligt belägen sommarstuga hörs tre skott. En pojke springer för livet och gömmer sig under en gran.
Franska Rivieran, trettionio år senare. En lyxjakt exploderar…”
Det här lockade mig verkligen. Jag har själv varit en del i området, kunde se miljön framför mig, inklusive hotell Charlton. När jag besökte Cannes, hösten 2014, låg det förvisso inte så många lyxjakter. Men tillräckligt många för att jag kunde se exakt vad författaren menade, tror jag. Min bild är helt klar.

Vi får delvis följa en tidigare avstängd poliskommissarie, Jacques, som har lite egna idéer. Hans jakt på Snöleoparden tar sig egna vägar. Det är därför som han är så skicklig på sitt yrke. Men Snöleoparden har ytterligare en fiende, den före detta underrättelseagenten Edward, som då givetvis har sin anledning till sin jakt. Den tredje huvudpersonen är journalisten Oumale.

Miljöerna växlar liksom huvudpersonerna. Jag har bland lite svårt att följa vem, vad eller varför just detta händer i boken. Jag tycker att det är lite rörigt. Men jag tycker ändå att boken är väl värd att läsas. Mikaels ord rinner lätt in och de har en rytm som jag gillar.

Det här är Mikael Köhlers Larssons debutbok. Tanken är att det ska komma ytterligare två böcker i samma serie. Den här boken gav ett sådant intryck så att jag blir nyfiken på att läsa de efterföljande.

Du hittar mera om Mikael via denna länk.
Om Litet Förlag läser du här.
Vill du köpa boken, ja då ska du använda dessa länkar till några ebokhandlare. Bokus, Adlibris eller CDON. Du kan givetvis gå in till din närmaste bokhandlare och köpa boken. Jag skulle tro att de flesta har den hemma. För läsa boken, det tycker jag definitivt att du ska göra. Det är först då du kan avgöra om vi tycker lika eller olika.

Omslag Snöleoparden - Mikael Köhler Larsson - Litet Förlag

Omslag Snöleoparden – Mikael Köhler Larsson – Litet Förlag

Recension – En god gärning – Christina Granbom

En god gärning är en direkt fortsättning på Morsarvet. I grunden samma karaktärer. Berättelsen har utvecklats. Det nog drygt ett år sedan jag läste Morsarvet. Många ord har passerat mina ögon sedan dess. Mitt minne är icke av yppersta kvalitet och jag blandar ibland ihop böckerna jag läser. Visserligen finns den lysande bloggen Bokmagazinet, där jag samlar mina tankar. Trots att jag läste vad jag skrivit om Morsarvet tog det alldeles för länge innan jag hade koll på Mildred och hennes vänner respektive ovänner. Ja, av detta resonemang förstår du att jag skulle uppskattat lite mera tillbakablickar i början av En god gärning.

När jag väl kommer in i boken så faller det mesta på plats. Den gamla berättelsen fortsätter och blandas med en ny. Ja till och med en tredje berättelse. Alla tre lever sina egna liv. Men efterhand som boken framskrider inser jag att de nog hör samman på ett eller annat sätt. Hur, ja det får du lista ut själv. Det vill jag inte avslöja här. Jag gillar idén med att ha olika berättelser och fläta samman dessa. Men jag måste höja ett litet varningens finger, ha inte för många huvudkaraktärer, som dessutom stöttas av underkaraktärer. Det blir lätt rörigt. För min del hade jag svårt att hålla isär alla. Jag fick läsa någon del flera gånger innan jag hade klart för mig hur det hela förhöll sig. Då tappade jag tempo, och därmed också lite av spänningen.

I den första delen om Mildred fanns det väldigt många cliffhangers, sådant som gjorde att jag förväntade mig en ny del. Tänk så rätt jag fick… I denna del hittar jag inga ledtrådar till något nytt fall eller fortsättning. Man jag hoppas innerligt att det blir en fortsättning. Jag vill gärna ta del av Mildreds fortsatta uppdrag i Kungsör. Eller egentligen är det inte Mildred i sig jag är intresserad av. Jag vill gärna läsa mer av Christina Granbom. Jag tycker om hennes sätt att skriva, att skapa en berättelse, att skapa spänningen. I ärlighetens namn finns det en del i övrigt att önska. Men det som finns nu är en tillräckligt bra början för att jag ska bli nyfiken på nästa bok, som jag är övertygad om att den kommer. Jag ser fram mot den.

Du hittar boken bland annat hos Adlibris, Bokus och CDON.

En god gärning – Christina Granbom

En god gärning – Christina Granbom

Recension – Lycke – Mikaela Bley

Så är denna bok utläst, Lycke av Mikaela Bley. Jag ska genast säga att det var en trevlig överraskning. Det känns direkt att jag gärna vill läsa mer av denna författare. Jag kan hitta lite smådetaljer som jag ännu funderar kring. Exempelvis gör en av karaktärerna ett besök i Nockeby för många år sedan. Varför? Det fick jag inte kläm på.

Boken inleds lite långsamt. Vi får följa huvudpersonen, Ellen. På baksidan av boken läser jag att hon upplevt ”samma sak på nära håll. Hon tvingas konfrontera det egna förflutna”. Med det i bakhuvudet blir det ett sökande efter svaret. Det kommer, men det tar tid. Jag tycker att jag tappar lite av fokus när den formuleringen finns med.

Grundberättelsen är ganska tunn. Lilla Lycke, åtta år försvinner. Det finns en del misstänkta, och det kryddas med journalisten som beskriver händelsen. Med tanke på de karaktärer som finns med i boken är det ganska lätt att misstänka en del. Dessa misstankar späds på då författaren berättar om ett specifikt fall i USA. Därefter gäller det ”bara” att lista ut vem det var. Resten av boken blir en jakt på ledtrådar som gör att jag kan avslöja förövaren. Men se det gick inte. Hon lindar in det på ett skickligt sätt. När det står klart vem som är förövaren, då kan även jag se spåren, som då blir alldeles tydliga. Visst hade jag mina misstankar, men min huvudmisstänkte var inte samma som den verkliga.

Totalt sett gillar jag boken. Jag gillar språket och flytet. Jag läser gärna mera av Mikaela Bley. Det kommer jag troligtvis att få göra. Trots att detta är den första boken, så är Mikaela redan utsedd som nästa deckardrottning. Denna scen är numera ganska vidsträckt. Svenska deckardrottningar har vi gott om. Men det finns plats för ännu flera, enligt min åsikt. I Mikaelas fall blir det nästa bok som får avgöra om hon hamnar på deckarscenen. Nu är hon på trappan.

Har du inte läst boken, gör det.

Du hittar den bland annat hos Adlibris, CDON och Bokus.

Omslag - Lycke - Mikaela Bley

Omslag – Lycke – Mikaela Bley

Recension – Ondskans Spår – Mats Ahlstedt

Det här är den åttonde delen i serien om de båda poliserna Fatima Wallinder och Sören Högström. De tre senaste har dessutom haft med sig den gamla fängelseprästen Johannes Brobeck.

Jag har tidigare inte läst något av Mats, så dessa huvudpersoner alla alla nya bekantskaper för mig. Jag blir snabbt insatt i grunderna för varje person, dock på ett sätt som jag inte tror stör de som läst de tidigare delarna. Alldeles i inledningen står det helt klart att det är deckarprästen Johannes Brobeck som kommer att ha huvudrollen. Mats skriver att han kallas deckarpräst, vilket då givetvis får mig att tänka på hans tidigare inblandning i böckerna. Mina aningar bekräftas efterhand.

Det hela börjar med att Johannes träffar en dam på sina hundpromenader. Ganska snabbt ber hon honom undersöka vad som hänt hennes dotter, Matilda,som spårlöst försvann för tolv år sedan. Polisen har inte gjort så mycket, om de ens har ansträngt sig. Nyfiken som Johannes är, kastar han sig givetvis in i fallet och börjar undersöka. Det visar sig vara betydligt mera komplicerat än vad han först trodde. Johannes tar hjälp av Fatima och tillsammans börjar dom nysta. Fatima råkar snart in i fallet på ett betydligt närmare sätt än hon kunde tro. Det handlar om juggemaffian och hennes man är tvillingbror till en beryktad mördare, som troligtvis är inblandad i .

Jag har lite svårt med alla dessa kapitel. Det är 92 stycken på 380 sidor, cirka 4 sidor per kapitel. Jag tycker det blir för plottrigt. Men jag ska villigt erkänna att det är lättare att hålla ordning, då varje kapitel i princip är en scen. Mycket motsägelsefullt av mig, det ska villigt erkännas, men jag måste få det sagt. Annars gillar jag boken. Mats är, som jag skrivit, en ny bekantskap för mig. Jag uppfattar det som att många med mig har missat hans åtta böcker. Enligt min uppfattning borde de få betydligt mer uppmärksamhet. Kanske framtiden ligger an för Mats. Jag hoppas ju det.

Boken är välskriven, det finns lite samhällskritiska tankar i boken. Den har ett antal vändningar i sig och det blir lite brutalt på slutet. Ska jag ha någon kritisk tanke så är det framställan av de jugoslaviska männen. Det är inte bara Mats som framställer de som mycket hänsynslösa och brutala. I den här boken finns det ett undantag, Fatimas man. Jag är helt övertygad om att det finns brutala fd jugoslaver. Men det finns säkerligen lika brutala Malteser, Svenska och Fransmän. Varför alltid Jugoslaver? Kan det kriget ännu ligga kvar som ett spöke?

Har du inget för dig den närmaste tiden? Då tycker jag du ska hämta boken på närmaste bibliotek, eller köpa den i närmaste boklåda. Bulla upp med lite godsaker. Sätt dig i favoritfåtöljen och se fram mot tio timmars god läsning.

Göran Waldt

Du hittar bland annat boken hos Adlibris, Bokus, Bokon och CDON.

Bokomslag - Ondskans spår

Bokomslag – Ondskans spår

Författaren Mats Ahlstedt

Författaren Mats Ahlstedt

Hämnaren – Buthler Öhrlund – Recension

Iskall champagne, sexiga brudar och djävulska planer. Christopher Silfverbielke är tillbaka.
Och han är på ett ovanligt gott humör. Hämnaren – Buthler Öhrlund.
(Inledningen på förlaget Lind&Co hemsida)

Så är då den sjätte delen, Hämnaren, om psykopaten Christopher Silfverbielke ute i handeln. Efter de fem första, En nästan vanlig man, Grannen, Återvändaren, Uppgörelsen och Erövraren är det nu dags för Hämnaren.
Jag kan direkt hålla med förlaget om att psykopaten Christopher Silfverbielke är på ovanligt gott humör i början. Han inleder sin väg framåt genom att ta inspiration av en svensk landskapsrätt. Han röjer folk ur vägen på ett sätt som kanske inte är så lämpligt. Men man heter inte Silfverbielke för inte.
Trots sitt sätt drabbas han av lite motgångar. Och det spetsar till det hela i boken. Den gamle antagonisten och polisen, Jacob Colt, vars liv Silfverbielke fullständigt krossat, ruvar på sin hämnd. Det har gått över från ett vanligt polisarbete till att se Silfverbielke i allt som händer. Eller är det därför Colt är så bra polis, han ser det andra inte ser. Tyvärr får jag ingen upplösning på en del av konflikterna, utan de hänger kvar. Visserligen som en Cliffhanger till nästa bok. Men lite mera ville jag nog ha reda på.
Christophers syster Anna, som han har hjälpt en del, och som han har en hel del gentjänster att utkräva av, har tappat intresset för att hjälpa honom. Hon har något, som Christopher fullständigt saknar, samvete.
Jag tycker om Buthler – Öhrlunds språk. Det flyter på och jag mår bra av att läsa. Jag kommer till och med på mig att le flera gånger. Vid något tillfälle tittar kära hustrun på mig och frågar om den är så himla rolig. Jag nickar.
Jag tycker, återigen, att berättelsen är ganska tunn. Den har varit så i de senare böckerna. Jag väntar hela tiden på att något ska hända, något som ställer till bekymmer för Silfverbielke, men det blir bara små detaljer, sådan som en man av Silfverbielkes kaliber lätt klarar av. Hela Hämnaren blir liksom en Cliffhanger. Jag läser och jag vill ha lösningar, men det kommer inga.
Jag var besviken på den förra, Erövraren och jag är inte speciellt bättre humör efter denna bok. Men, jag kan inte undvika att längta till nästa del. Jag förväntar mig, på samma sätt som jag gjorde inför Hämnaren, att Silfverbielke råkar ut för problem, som han i galant anda löser på sitt speciella sätt. Jag drar mig till minnes den dryge JR Eving från mitten av 1980–talet. Han var lite dryg och översittartyp. Seriens kärna byggde ju på att han råkade illa ut, men ofta klarade sig ur. Dan Buthler och Dag Öhrlund har skapat en sådan hjälte i Christopher Silfverbielke. Jag läser gärna mera, men krydda berättelsen.

Du hittar boken bland annat på AdlibrisHämnaren – Buthler Öhrlund – Recension

Hämnaren - Buthler Öhrlund - Recension

Omslaget till Hämnaren. Buthler – Öhrlund