Dödlig åtrå – Susanne Ahlenius

@susanneahlenius Ahlenius Dödlig åtrå på HOI Förlag kom ut för ett tag sedan. Du hittar den även som e-bok..

Alice Wiklund, ung utredare på rikskriminalen i Stockholm, blir utsedd att hjälpa Scotland Yard med ett långdraget fall. De jagar en seriemördare som är beräknande, samvetslös och lämnar sina offer märkta med en bisarr kärleksförklaring.
Alice går upp i sitt nya arbete men inser snart att det inte är alla i gruppen som uppskattar hennes närvaro. Livet i London blir än mer komplicerat när hon träffar bartendern med de bärnstensfärgade ögonen som gör henne näst intill galen av åtrå. Vad är det han döljer bakom sin frustrerande arrogans?

När Alice inser vad hon måste betala för att finna sanningen är det redan försent och gränsen mellan arbete och privatliv suddas ut.

Det här är baksidetexten på boken. Den lockar till läsning. Jag har själv inte haft möjligheten att läsa, men jag ska nog ta chansen, om den dyker upp.

GW

9789175579375_200_dodlig-atra_haftad

Susan Casserfelt

Jag tänker använda denna blogg till bland annat författarintervjuer, både egna och skrivna av andra. Här kommer ett författarporträtt av Susann Casserfelt. Hon har skrivit Prästens lilla flicka, som jag läst och recenserat tidigare på denna blogg.

==============================

Debutant med tio Höga Kusten-deckare i sikte

Text Louise Örvell Foto Malin Sydne

Susan_Casserfelt_Foto-MalinEfter fem år är ”Prästens lilla flicka” äntligen klar. Men debutanten Susan Casserfelt blickar redan framåt på nästa bok i serien om den galna konstnären Zeta och polisaspiranten Kajsa.

Idén kom redan för fjorton år sedan när Susan studerade media i Örnsköldsvik.

– Grundidén handlar om straff och belöning.När jag var i Örnsköldsvik blev jag väldigt förtjust i Höga kusten. Det är en fantastisk miljö att sätta en handling i. Att skriva en deckare är lite som att stuva en bagagelucka. Det är många ingredienser som ska in, säger hon med ett skratt.

Boken utspelar sig delvis i hockeymiljö.

– I Örnsköldsvik är folk intresserade av antingen hockey eller kyrkan. Det var bara att välja endera.

Susan har alltid varit fascinerad av mord och lik. Varifrån intresset kommer vet hon inte riktigt.

– Jag älskar att kolla på FBI, Efterlyst och Veckans brott. Jag gillar det makabra och funderar också kring döden i allmänhet.

Författaryrket har inte alltid varit självklart för Susan.

– Nej, jag trodde aldrig jag skulle bli författare. Jag har alltid varit dålig på att stava, men jag har hela tiden haft många historieri huvudet, säger hon.

Susan anmälde sig till en tävling, där första pris var enkurs i att skriva kriminalromaner. Hon vann inte, men bestämde sig för att gå kursen i alla fall.

– Målet var att skriva en novell. När jag hade lyckats med det tänkte jag att jag lika gärna kan skriva en bok. Det rullade bara på, säger hon.

Under tiden träffade hon Camilla Läckberg som gav henne rådet att inte ge upp.

Du har alltid hållit på att skapa?

– Ja, jag har alltid skrivit, målat, eller pulat i trädgården. Förut hade jag en liten kolonilott. Mina första minnen från barndomen är när jag målar, pysslar eller skapar på olika sätt. Om jag inte får skapa blir jag deprimerad. Det känns som jag inte har något val. Det är lika starka behov som att äta och sova.

Vad är det du gillar med det?

– Jag älskar den kreativa processen, att komma in i ett flow och bara vara i nuet, utan distraherande tankar på annat.

Hur går skrivprocessen till?

– Det är som att jag ser en film i huvudet. Sedan utforskar jag scenen och ställer frågor till mig själv.

Jag sitter ofta vid datorn. Ibland går det trögt men då redigerar jag text istället. Men oftast forsar detbara ur mig. Vissa idéer kommer när jag ligger i badet eller tar en promenad i skogen.

Vem av karaktärerna i boken är din favorit?

– Det är helt klart Zeta. Hon är en jetsetkonstnär och har en assisten som sköter allt. Hon är en blandning mellan en sjörövare och Pippi Långstrump. Jag skulle vilja vara henne ibland, bara strunta i barn och räkningar. Hon är minst sagt en stark personlighet och ganska obrydd om allt. Hon är typen som när hon har druckit snaps kastar glaset i väggen bakom sig, utan att kolla om det står någon bakom.

Har du skrivit om boken många gånger?

– Ja, flera gånger. Jag kan verkligen börja peta i karaktärerna och ändra hur mycket som helst. Men till slut hittar jag inget som jag vill ändra och då vet jag att boken i princip är klar.

När började ditt intresse för böcker?

– Det var i 7-årsåldern. Den första boken jag läste var ”Barbapapa”.

När jag var yngre kunde jag läsa till tre, fyra på natten. Ju tjockare böcker desto bättre. Jag ville aldrig att böckerna skulle ta slut. Nu när jag har barn läser jag mindre, men ibland kan jag läsa en hel dag och bli helt absorberad. Då får min man ta hand om allt.

Vilka är dina favoritdeckare?

– Generellt läser jag hellre skönlitteratur än deckare, men jag gillar ”Solstorm” av Åsa Larsson. Jag tycker om hennes språk medfantastiska liknelser.Jag gillar böcker med tempot som ” Fröken Smillas känsla för snö” av Peter Høeg,Stieg Larssons Milleniumtrilogieller”Da Vinci koden” av Dan Brown. Det var sådana böcker som alla satt och läste när man klev på en buss. Det var en väldigt speciell känsla.

Det är min högsta dröm nu, attkliva på en buss och upptäcka att alla sitter och läser min bok.

Och om du skulle läsa skönlitteratur?

– ”Sången till livet” av Jørn Rielvar en fantastisk läsupplevelse. Det är en tusenårig släktkrönika som utspelar sig på Grönland.”Onåd” av JM Cortez var också väldigt bra. Språket gick rakt in.

Läsandet är viktigt, men tyvärr hinner jag inte öppna så många böcker som jag önskar just nu. Men jag tror att om alla läste skulle jorden blien bättre platsatt leva på. Det är därför jag är engagerad i fattiga barns skolgång. För att få en djupare förståelse för andra, behöver vi läsa om hur andra har det. Det kan vara en väg in att förstå en främmande kultur eller att få uppleva händelser som man normalt inte är med om.

Vad är planen? Ska du fortsätta skriva?

– Jag har tänkt att det ska bli en serie på tio böcker. Det här är bara början. Om man tycker att jag tog ut svängarna i ”Prästens lilla flicka” så är det ingenting mot vad jag tänker göra i de andra böckerna.